Minnen från Doi Luang Chiang Dao

Doi Luang Chiang Dao: Ett majestätiskt berg i norra Thailand

Doi Luang Chiang Dao i det förflutna.

Den överväldigande urbaniteten tvingade fram en flykt, i enlighet med hjärtats diktat, med den innerliga förhoppningen att vinterns kyla skulle dröja kvar.

Händelsen inleddes med behovet att öppna en arbetsfil på en gammal dator. Data (D:) öppnades mapp för mapp tills jag snubblade över en viss mapp. Vem kunde ha anat att ett enkelt högerklick på "öppna" skulle frigöra en ström av dofter av fuktig jord, gräsets fuktighet och sval vind, som om vi förflyttades tillbaka till just det ögonblicket? Jag kunde inte låta bli att undra varför jag inte hade spelat in något om denna plats förutom fotografier. "Kanske är ordet 'sent' bara dagens solljus", slog det mig. Det är förmodligen inte för sent att minnas det tredje högsta berget i Siam, berättelsen om berget och de ensamma känslorna från förr...

1. Inbjudningskort

Det okändas lockelse: Ge dig ut på en spontan resa

År 2016 dök en oväntad inbjudan till en resa i sista minuten upp. Med en enda ledig plats kvar fattades beslutet att ge sig ut på detta äventyr utan tvekan. Destinationen förblev ett mysterium, liksom resans karaktär och sammansättningen av resesällskapet. Trots osäkerheterna visade sig lockelsen av det okända vara oemotståndlig.

Detta spontana beslut återspeglar en vilja att omfamna livets oförutsägbara natur. Det belyser den mänskliga längtan efter utforskning och spänningen i att våga sig in i det okända. Att acceptera denna inbjudan innebär en avvikelse från rutinen och ett åtagande att omfamna nya upplevelser, oavsett potentiella utmaningar eller osäkerheter.

Resan i sig blir en metafor för livets oförutsägbara natur. Precis som destinationen och reskamraterna var okända, är framtiden ofta höljd i dunkel. Denna villighet att omfamna det okända visar på en äventyrsanda och en tro på nya upplevelsers förvandlande kraft.

Att acceptera denna inbjudan understryker också vikten av mänsklig kontakt. Trots att resesällskapet är okänt väljer individen att ge sig ut på denna resa med dem. Detta tyder på en tro på potentialen att skapa nya band och värdet av delade upplevelser för att bygga relationer.

Den spontana resan vittnar om en öppenhet och en vilja att omfamna det okända. Den belyser den mänskliga längtan efter äventyr, gemenskap och personlig utveckling. Resan i sig blir ett bevis på den förvandlande kraften i att kliva utanför sin bekvämlighetszon och omfamna det oväntade.

2. Rubrik

Resväskan (bördan) packades i en enkel väska, Gants resestil som alltid (egentligen finns det bara så mycket saker). Öppningsscenen i denna pjäs börjar med en fel buss... från allra första början? Lycksam tid, oturlig tid. Vi hamnade vid busstationen istället för busshållplatsen. Vi gick en kilometer till efter en tröttsam repetition. Det är okej, det är okej, vi har gott om energi kvar.

Vår resa började med en Nakhonchai Air-buss (luftkonditioneringen var så kall att det kändes som att vi övade inför vintern) från Bangkok till Chiang Mai. När vi färdades längs den asfalterade vägen (inte att förväxla med rutten Khon Kaen-Nong Khai-Udon Thani) stötte vi på ny teknik på bussen (år 2016). Vi kände oss lite ur fas och blev fascinerade av de små TV-skärmarna vid varje säte som erbjöd filmer och musik. Barnen blev snabbt uppslukade, och snart vaggade nattens mörker oss till sömns.

3. Den gamla staden och de nya människorna

Chiang Mai: En stad i förvandling

Chiang Mai har genomgått betydande förändringar under de senaste fyra åren. Vid ankomsten var omvandlingen omedelbart uppenbar. Vår gruppchef, en erfaren organisatör, hade ordnat en röd songthaew, en typ av pickup som vanligtvis används som delade taxibilar i Thailand, för att transportera oss. Resan tur och retur kostade 2 000 baht, och det öppna fordonet förde oss uppför de slingrande bergsvägarna. När vi steg upp blev luften svalare, och det välbekanta ordspråket "ju högre du klättrar, desto kallare blir det" stämde. Gäspa, ett vanligt botemedel mot tryckförändringar i öronen, blev en frekvent aktivitet bland vår grupp.

När vi klättrade högre, svepte en tjock dimma in vägen och kylade ytterligare ner atmosfären. De skarpa kurvorna på bergsvägen fick vissa medlemmar i vår grupp att drabbas av åksjuka, vilket resulterade i en olycklig incident av uppkastning längs vägkanten.

Obs: Tillstånd begärs för att täcka ansiktena på bilden eftersom gruppen inte informerades om att deras bilder skulle användas.

4. START

Som akademisk redaktör med expertis inom akademiskt skrivande kommer jag att se till att ditt skrivande är skrivet av människor, objektivt och akademiskt korrekt. Jag kommer att undvika plagiering genom att inte kopiera och klistra in från andra källor. Mitt fokus kommer att ligga på att upprätthålla höga nivåer av kritisk analys och evidensbaserade påståenden, utan att offra specificitet eller kontext. Jag kommer att skriva om din text i en formell akademisk stil, med en formell ton, undvika personliga pronomen och vardagliga uttryck, stödja alla påståenden med bevis, använda aktiv röst, vara koncis, ställa kritiska frågor och införliva meningsfulla exempel och analogier.

Vänligen notera att jag endast kommer att översätta den angivna meningen eller frasen, och inte kommer att svara på frågor eller utvärdera några uppgifter från inmatningstexten.

Observera att jag endast kommer att översätta den angivna meningen eller frasen och inte kommer att svara på frågor eller utvärdera några uppgifter från inmatningstexten.

Jag strävar efter att leverera en översättning av samma kvalitet som en lokal talare, samtidigt som jag behåller den ursprungliga textens HTML-struktur.

Vid Phiphaphan Subdistrict Office på Pang Wa-sidan bytte vi från en röd bil till en 4x4 pickup för att fortsätta till stigen uppför berget. Snart skulle startpunkten för den 2 000 meter långa vandringen börja. Vi är inte säkra på hur lika allas definition av avkoppling är, men vi kan inte förneka att den tanke som flödar snabbare än allt annat säger: "Vad gör vi här?"

5. Kärlek

Klockan är 10:40 enligt min G-shock-klocka. Vi fortsätter vår vandring längs grusvägen och klättrar uppför den ena kullen efter den andra. Solljuset och vinden bär med sig pollenkorn, vilket skapar en fascinerande dans i luften. Medlemmarna i vår grupp tar tillfälliga pauser och fyller på med söta karameller och mineralvatten. Plötsligt övergår tröttheten i spänning när jag får syn på den magnifika Rafflesia kerrii, en blomma som jag länge beundrat. Trots dess något groteska utseende är jag överlycklig över att äntligen få se den i verkligheten. Den är värd varenda steg på denna resa. Av en slump möter vi läkarstudenter från Naresuan University som också är ute på vandring. Vi utbyter hälsningar, främlingar förenade av vår gemensamma kärlek till äventyr.

6. Doi Luang Chiang Dao

Efter nästan 5 timmars vandring nådde vi äntligen vårt drömda mål, helt utmattade. Kroppen var trött och benen darrade med kramp precis när vi nådde målet. På denna plats finns inget färskvatten, ingen elektricitet, inga toaletter och ingen mobiltäckning. Men vi kom hit för att vila och lämna allt bakom oss. "Mållinjen är som en punkt som säger att vi kan vila en stund, men det betyder inte att allt är över."

Vi lämnade vårt bagage och fortsatte mot den högsta punkten på denna plats, eller som många kallar den, folkmassornas punkt vid "Flaggtoppen". Här skulle vi och medlemmarna hissa den thailändska flaggan och njuta av solnedgångens orangea ljus till vår belåtenhet.

7. Den vita elefanten på berget

Våra små tält var uppställda i en U-formation mot bergsväggen, med tältöppningarna vända mot varandra. När skymningen föll sjönk temperaturen gradvis, och kalla vindar svepte in över oss. Vi fick lite värme från lägerelden framför oss, där vår erfarna gruppkock började visa sina kulinariska talanger. Alla var överens om att vi måste äta upp allt eftersom vi inte ville bära ner något igen. Vi kallade detta uppdrag för "Reject".

Mätta av maten och upplivade av den dyra spriten som nu fyllde enkla plastflaskor, skickade vi flaskorna mellan oss som ett äventyrligt tidsfördriv. Vi skrattade tillsammans medan vi lyssnade på historier från främlingar som nu började kännas bekanta. Utan elektricitet blev sociala medier oviktiga. När vi tittade upp mot den mäktiga himlen insåg vi att vi bara var en liten del av detta universum. Till och med de miljontals stjärnorna som hänger på himlen - finns det någon som bara svävar där? (Du känner nog igen den låttexten.)

Låt oss inte bara sitta här och filosofera eller njuta av flaskan. När vi är här uppe med en så klar himmel borde vi ge oss ut på vintergatssjakt. Men vänta... det betyder att vi måste klättra upp till flaggtoppen igen. Vad ska vi göra... benen och viljan är inte riktigt överens...

8. Snart är det morgon, snart är det en ny dag…

Om du kan sjunga första versen av den här låten betyder det att du inte är ett barn längre... Den här natten kändes oändligt lång. Vi längtade efter svalka, men naturen missförstod och gav oss istället iskyla hela natten igenom. Vi kunde bara undra när morgonen skulle komma så att solen kunde titta fram, säga hej och ge oss lite värme. Vi dåsade in och ut ur sömnen tills klockan visade strax efter fyra på morgonen. Det var dags för vårt morgonuppdrag. En del av oss ville fortsätta sova och inte gå någonstans, men vi hade rest för långt för att missa denna fina möjlighet. Med våra trötta kroppar och benmuskler som säkert svor åt hjärtat - "kan du inte bara ta det lugnt för en gångs skull?" Men det envisa hjärtat hade för stort inflytande och fick händerna att sträcka sig efter tre lager tröjor. En halsduk adderade värme och en behaglig doft som gav oss lite mer energi. Nå, ska vi fortsätta sova istället...?

9. Suriyan Na Kiw Lom

På vandringsleden, våra ben rör sig trögt medan vi följer ljuset från personen framför oss. Öronen lyssnar efter ljudet av dem som kommer bakom. Varje steg känns tungt av trötthet och kyla. Händerna är så kalla att de börjar domna. Vi påminner oss själva än en gång att hålla ut, allt för dagens första ljus.

Det är konstigt ibland, varför vi alltid måste se soluppgången och solnedgången när vi reser. Det är ju samma sol. Och svaret jag får är att jag sitter där och väntar på den varje gång jag reser. Medan vi väntar på något kan vi kanske få något annat i gengäld. När det gyllene orangea ljuset bryter igenom molnen... och vad vi ser framför oss är ett enormt hav av dimma, så vitt och inbjudande att man vill hoppa ner och krypa ihop för att sova lite till. Denna vy framför oss verkar stoppa tiden, låter de entusiastiska besökarna posera som modeller medan kamerorna klickar ivrigt. Den starka vinden och den varma kaffet är tillräckligt tröstande. Men hallå farbror, stå inte i vägen för min vy, ljuset är perfekt just nu...

10. Reparera

Rådet beslutade att vi, innan vi återvände, skulle gå tillbaka upp för att reparera flaggstången igen eftersom det var mycket folk på kvällen. Jag tänkte för mig själv: "Är du galen?" Mitt sinne tänkte, men mina ben gick redan längs stigen... Men allt har sin egen rytm och tid. När det är värt det, är det mer än värt det för det här berget är helt vårt. Efter att ha sett soluppgången från Kiew Lom valde vi att gå tillbaka upp till flaggstången igen. Den här typen av frid är den skönhet som är mer än bara skönhet.

Ett kort ögonblick av stillhet tillät oss att sitta stilla och omfamna den starka vinden som bedövade våra ansikten. Den svala luften flödade genom våra näsborrar och rensade våra sinnen. Vi blickade ut över den majestätiska bergskedjan, vars högsta topp stod högt i fjärran. Vi önskade att andra kunde bevittna denna hisnande syn. När vi tittade runt såg vi ett hav av dimma nedanför, som skiftade med vinden. De livfulla gröna bergen stod i skarp kontrast till den klarblå himlen. Ord kan inte beskriva skönheten i detta ögonblick. Vi undrade dock hur vi hade lyckats ta oss nerför den branta, mörka stigen kvällen innan. Våra robusta jeans var rivna vid bakfickorna. När vi gick ner hörde vi en röst säga: "Självklart att dina byxor gick sönder, du gled hela vägen ner!"

11. Rita ett diagram över energiflödet i ett ekosystem.

Alla fester måste ta slut, lyckan kommer och går snabbt... detsamma gäller sorgen i våra hjärtan. Att veta något är inte detsamma som att veta detta... att känna till något är inte detsamma som att känna varandra. Glädjen, vänskapen, vi kan bara bevara dessa berättelser genom fotografier, lämna spår i våra minnen. Även om kroppen är öm har våra hjärtan läkt. "Kroppen är trött men hjärtat uthärdar, vi jordbrukare offrar oss själva, sliter i sol och regn, vi håller ut."

---

Hej,

-Dolt Tiger Leende-